Jaha så jag har inte bloggat på ett tag, men mycket har hänt. I väntan på att Farah ska ge mig instruktioner från hennes världsomsegling så har jag unnat mig en rock n' roll vecka med inga mindre än Livas, Paki och Böhme.



De kom dagen innan min födelsedag, som alla vet var den 21a nov, och vi började med en vandring downtown som slutade med inköp av kostymer och skor. Vi hade hela veckan planerad. Imorgon skulle vi festa festa festa, dagen efter dega dega dega och på måndagen ta en roadtrip till Boston. Schemat följdes med en nypa salt under veckan, vi gick aldrig till crocodile lounge där man får en pizza för varje tredollars-öl man tar, vi tog aldrig hissen upp för top of the rock, och vi besökte heller inte the met.

Men oj vilka smaskiga saker vi faktiskt gjorde:



Detta är dagen efter. Tro inte på filmen, att ta sig till white castle tar inte en hel natt, och det är heller inte särskilt gott. Men det är prisvärt, annorlunda och faktiskt fullt med svarta personer. Om DU vill vara minoriteten för en gångs skull, ta dig till vilket snabbmatsställe som helst i USA, det är bara svarta anställda och kunder. Jag nämner det bara för att det var överraskande och hur tydligt som helst, och lite läskigt. På väg till Boston under vår roadtrip gick vi in till KFC, och då hörde man faktiskt höga viskningar, typ: look at them white boyz.. spännande om du frågar mig!



Vi hyrde en fet bil från Hertz. Men när man roadtrippar i USA gäller det att förbereda med små bruna papperskassar, för ni vet väl att man inte får dricka öl i framsätet?
Vi hade öl, musik, rock n' roll attityd och den öppna vägen framför oss. Med nedrullade fönster och högsta volym gick "500 miles" med the Proclaimers ständigt igång i högtalarna, men the proclaimers var inte de enda som sjöng kan man säga. Det var först efter ett tag som jag insåg att jag hade korsat gränsen till att bli en äkta Sunneraggare, men jag ska vara ärlig, jag gillade det.



Vi fick tyvärr bara se Boston under nattetid, men det vi såg var alldeles förträffligt. Jag tror vi alla blev förälskade den natten. Inga gangstas så långt ögat kunde nå, och för varje dörr fanns det en pub. Vi gick in på the times där jag beställde två baccadi/coke och två appetizers. Hade glömt att jag fortfarande var i USA, dvs. näst intill omöjligt att känna sig alls påverkad av spriten, och aptitretarna var stora som huvudrätterna.



Vi hade betalat $15 för att kunna parkera bilen i ett garage hela natten så vi kunde sova i lugn o ro i bilen, men istället körde vi ut en bit på motorvägen och hittade ett reststop där vi spenderade natten och bajsade i skogen (iaf Richard).



Vi hade fått många goda minnen från resan, men tiden går fort när man lämnar in hyrbilen för sent. Helt plötsligt var vi i NYC igen och hade hittat den lokala baren "the Local 269" beläget på kvarteret där vi bor. Här kan man köpa 5 shots för $10 = 14 kr/st. Helt galet. Galet SWEET!!



Mikael kände sig både nöjd och generös och donerade en hel svensk tjugolapp till baren. Skål!



Thanksgiving var den 26e nov. Vi firade med trerätters på den bästa Dinern i området "Sugar Café", och fick salld med hallonvinegrette, kalkon med sötpotatis (och bisarrt nog sirapssås över hela skiten) och äppelpaj till efterrätt. Elin körde på den beprövade veggieburgaren, men tog en pumpapaj till efterrätt.
Thanksgiving var rätt trevligt, ett sätt att komma nära o kära lite närmare. Men kanske tar amerikanerna i lite för mycket med smörigheten?



Partyveckan avslutades perfekt nog med "Kenny Kramer's reality Bus Tour". Falko stack tillbaka till North Carolina på Thanksgiving, men Richard och Mikael var fortfarande kvar. Kenny var allt jag hade hoppats på, han gav oss insiderdetaljer till serien och männen bakom, han prackade på oss souvenirer från hans butik och han var lagom sluskig. På bilden ser ni klassikern. Jag köpte en sticker med texten "Vandelay industries, latex and latex-related products". HAH SÅ HIMLA COOOLT!



Nu är veckan slut, men i våra hjärtan, och på internet lever den för alltid! Nu har jag jobb att göra.



Johan