Min bästa Victoria har hjälpt mig med mitt photoshop så nu kan jag i alla fall redigera bilderna från nya kamerorna i mitt prov-cs4. Så nu ska ni få se lite nya bilder, det är ju toppen! Det blir lite oordning på det nu men det gör inget.

Så sa alltid min körskola lärare, "så får det bli".

Översikt över den fina lägenheten!






Dusch med alldeles för mång knoppar, fönster mot lägenheterna bredvid...






Köket med gasspis.




Johans crib.



Johan

Mina kompisar är här i en vecka. Vi gick till Central Park i förrgår och här kommer hej-jag-har-lärt-mig-photoshop-bilderna.








Johan

Det är lite tråkigt att uppdatera utan bilder men jag kan väl skriva lite ändå så ni vet att jag lever. Idag har jag assisterat och det var en rolig dag! Alla fotografer borde få bidrag för att ha en assistent, då skulle jag ta det jobbet och jämt ha roligt på jobbet :)

Mina raw-filer från nya kameran och de från G10:n går inte att öppna i mitt ps. Nån som vet vad som är felet? Jättetråkigt att det är så tycker jag. Men gud vilken fantastisk kamera!! Det låter fint också när man knäpper. Och den klarar sånt jag har saknat på min 400d.

Jag vet inte om folk har fattat mig fel och tror att jag inte uppskattar att vara här eller att jag inte trivs. Så nu tänker jag berätta hur det verkligen är. New York har alltid varit min bästa stad, och sen jag var här första gången 1997 så har det varit min drömstad och jag vet att jag alltid kommer tillbaka och jag ÄLSKAR DET!! Anledningen att jag hade hemlängtan för ett tag sedan är för att jag var jättesjuk och mådde jättedåligt och var rädd för att få svininfluensa och dö. Ungefär så. Och jag ville inte må så dåligt och va så långt ifrån allt jag vet, typ svensk sjukvård osv. Men nu mår jag bättre och vill inte åka hem igen. Så alltså: jag älskar New York, jag vill inte åka hem, jag kan tänka mig att bo här, har inte hemlängtan. Bara så ni vet, NYC är fantastiskt!!!

Det var i en tunnelbanestation jag såg dem förra gången, någon gång i slutet av oktober. Igår såg jag dem igen, denna gång på 5th avenue.


Johan

Jaha så jag har inte bloggat på ett tag, men mycket har hänt. I väntan på att Farah ska ge mig instruktioner från hennes världsomsegling så har jag unnat mig en rock n' roll vecka med inga mindre än Livas, Paki och Böhme.



De kom dagen innan min födelsedag, som alla vet var den 21a nov, och vi började med en vandring downtown som slutade med inköp av kostymer och skor. Vi hade hela veckan planerad. Imorgon skulle vi festa festa festa, dagen efter dega dega dega och på måndagen ta en roadtrip till Boston. Schemat följdes med en nypa salt under veckan, vi gick aldrig till crocodile lounge där man får en pizza för varje tredollars-öl man tar, vi tog aldrig hissen upp för top of the rock, och vi besökte heller inte the met.

Men oj vilka smaskiga saker vi faktiskt gjorde:



Detta är dagen efter. Tro inte på filmen, att ta sig till white castle tar inte en hel natt, och det är heller inte särskilt gott. Men det är prisvärt, annorlunda och faktiskt fullt med svarta personer. Om DU vill vara minoriteten för en gångs skull, ta dig till vilket snabbmatsställe som helst i USA, det är bara svarta anställda och kunder. Jag nämner det bara för att det var överraskande och hur tydligt som helst, och lite läskigt. På väg till Boston under vår roadtrip gick vi in till KFC, och då hörde man faktiskt höga viskningar, typ: look at them white boyz.. spännande om du frågar mig!



Vi hyrde en fet bil från Hertz. Men när man roadtrippar i USA gäller det att förbereda med små bruna papperskassar, för ni vet väl att man inte får dricka öl i framsätet?
Vi hade öl, musik, rock n' roll attityd och den öppna vägen framför oss. Med nedrullade fönster och högsta volym gick "500 miles" med the Proclaimers ständigt igång i högtalarna, men the proclaimers var inte de enda som sjöng kan man säga. Det var först efter ett tag som jag insåg att jag hade korsat gränsen till att bli en äkta Sunneraggare, men jag ska vara ärlig, jag gillade det.



Vi fick tyvärr bara se Boston under nattetid, men det vi såg var alldeles förträffligt. Jag tror vi alla blev förälskade den natten. Inga gangstas så långt ögat kunde nå, och för varje dörr fanns det en pub. Vi gick in på the times där jag beställde två baccadi/coke och två appetizers. Hade glömt att jag fortfarande var i USA, dvs. näst intill omöjligt att känna sig alls påverkad av spriten, och aptitretarna var stora som huvudrätterna.



Vi hade betalat $15 för att kunna parkera bilen i ett garage hela natten så vi kunde sova i lugn o ro i bilen, men istället körde vi ut en bit på motorvägen och hittade ett reststop där vi spenderade natten och bajsade i skogen (iaf Richard).



Vi hade fått många goda minnen från resan, men tiden går fort när man lämnar in hyrbilen för sent. Helt plötsligt var vi i NYC igen och hade hittat den lokala baren "the Local 269" beläget på kvarteret där vi bor. Här kan man köpa 5 shots för $10 = 14 kr/st. Helt galet. Galet SWEET!!



Mikael kände sig både nöjd och generös och donerade en hel svensk tjugolapp till baren. Skål!



Thanksgiving var den 26e nov. Vi firade med trerätters på den bästa Dinern i området "Sugar Café", och fick salld med hallonvinegrette, kalkon med sötpotatis (och bisarrt nog sirapssås över hela skiten) och äppelpaj till efterrätt. Elin körde på den beprövade veggieburgaren, men tog en pumpapaj till efterrätt.
Thanksgiving var rätt trevligt, ett sätt att komma nära o kära lite närmare. Men kanske tar amerikanerna i lite för mycket med smörigheten?



Partyveckan avslutades perfekt nog med "Kenny Kramer's reality Bus Tour". Falko stack tillbaka till North Carolina på Thanksgiving, men Richard och Mikael var fortfarande kvar. Kenny var allt jag hade hoppats på, han gav oss insiderdetaljer till serien och männen bakom, han prackade på oss souvenirer från hans butik och han var lagom sluskig. På bilden ser ni klassikern. Jag köpte en sticker med texten "Vandelay industries, latex and latex-related products". HAH SÅ HIMLA COOOLT!



Nu är veckan slut, men i våra hjärtan, och på internet lever den för alltid! Nu har jag jobb att göra.



Johan

Jag har så mycket bilder att visa att jag inte hinner med!

Nu i kväll åkte vi till South Street Seaport för att lyssna på den där kören jag ville lyssna på. Vi kom i slutet av 18:00 showen och kollade på slutet och tänkte sen se hela 19:00 showen. Bara att det blev ingen, det var konstigt. Så nu måste jag vänta en hel vecka för att se det igen. Det är så typiskt. Men jag fick några bilder i alla fall som jag tänkte visa. Jag hade suttit innan och lärt mig hur man ska filma med min nya kamera fast det blev ingen film, men förhoppningsvis nästa vecka, så då ska jag försöka lägga upp en film här så ni kan höra. Kolla bilderna sålänge!

Jag hittade just denna sidan (http://www.torontosun.com/news/world/2009/11/26/11935571.html) och insåg att det fanns ställen där folk stod närmare och nu blev jag faktiskt lite ledsen. Jag som alltid blir sur om inte jag får stå längst fram på sånt där, haha. Usch jag kommer inte kunna sova i natt pga det nu.

Idag har jag inte mått illa på hela dagen! Yay! Jag mår bättre idag och jag tror jag kommer klara mig ur det här levande (tvekade ärligt talat förut..). Johan och hans kompisar är i Boston så jag var tvungen att gå ut idag och köpa toapapper så då passade jag på att köpa pizza och pepsi, smaskens. Skönt att komma ut lite också om än bara 10 minuter. Har inte varit ute direkt mycket de senaste dagarna!

Jag måste bara säga för det är så sjukt. Folk blir verkligen skjutna här. Varje gång jag kollar på lokalnyheterna så är det någon som blivit skjuten i stan. Idag var det även en som hade blivit knivmördad på D-train mitt på förmiddagen pga ett bråk om ett säte. Är inte det sjukt?!